tankeinlägg?
Vill skriva av mig.. men vet egentligen inte vad jag vill lätta på egentligen, så får se vart det här inlägget tar mig.
Just nu befinner jag mig i en period då jag inte mår så bra, samtidigt som ingenting speciellt har hänt. Allt är som vanligt. Men jag är bara väldigt förvirrad just nu. Tänkte att jag kunde dela med mig av såna tankar som jag har varje dag..
Livet är grymt komplicerat. Varför har man vänner som blir avundsjuka när man lyckats bättre i något, men är det någon de inte känner bryr de sig inte. Kan man inte lära sig att vara glad för andras skull, du blir ju inte en sämre människa för att personer i din omgivning lyckats bättre, du står fortfarande på samma plats.
Tänker på hur det blir i framtiden, vad fan ska man få för yrke? Det är så grymt svårt att få bra betyg och komma in någonstans. Men samtidigt så vill man ju inte jobba på ICA heller. Vad gör man då? Ni kanske tycker det är konstigt att jag oroar mig för sånt här nu men jag är som jag är.
Hur vet man att man har riktiga vänner, som skulle ställa upp om det skulle gå riktigt snett och
som är glada för min skull när det händer nåt bra? Umgås jag med rätt personer? Eller slösar jag bara min tid på något som jag lika hjärna kunde slösat på något annat som hade varit bättre för mig. Hemska tanke jag vet, älskar mina vänner grymt mycket och skulle bli riktigt ledsen om jag skulle förlora nån av dom, så det måste vara ett bra tecken iallafall.
När man pratar med människor man är bekant med (gäller t.o.m vänner i vissa fall) ska alla vara så jävla trevliga och förstående och uppmuntrande, men sen i efterhand får man höra av andra människor att dom sagt en massa skit bara, man blir ju lika förvånad varje gång. De flesta människor är väldigt trevliga, men så jävla falska så man blir rädd. Visst, kan erkänna att jag också gillade att öppna käften om människor som inte hade gjort mig nånting förut. Blir bara äcklad i efterhand när jag tänker på det, och nu försöker jag ändra på det och har minskat rejält på att prata om människor som inte gjort mig nånting, om jag ens gör det längre. Men har människor gjort mig något, uppträtt fel eller sårat mig kan jag prata i timmar om vilken sopa människan är. Men det tycker jag är lite okej iallafall.
En annan rolig sak jag tänkt på, är hur man kan vara så jävla tight med en person, men sen gick nånting snett,
i onödan, så kan man gå förbi den personen utan att hälsa, utan att titta åt det hållet som om den aldrig varit en stor del av ditt liv. Har gått igenom ett par sådana fall, och jag kan fortfarande än idag sakna dessa människor även fast det gått flera år nu. Vissa har man hittat tillbaka till, men vissa leker man fortfarande "jag ignorerar dig, du finns inte" leken med. Även fast det gått FLERA år? Jag har lätt för att bli sur på människor, men jag har lika lätt att förlåta, men tyvärr är jag ingen person som börjar tar upp kontakten igen om jag bråkat med en vän, som dom flesta nog har märkt. Vänner som har sökt kontakt med mig efteråt har märkt att jag är hur lätt som helst att fixa kontakten med, vet inte om det är nåt positivt egentligen menmen. Så har väl dom som jag inte snackat med på flera år märkt att jag inte försökt tagit upp nån kontakt precis som dom inte har gjort. Försök att fixa kontakten med mig igen eller så är vi done. Är rätt bra på att stänga ute känslorna när det gäller det området och gå vidare. Även fast det knäcker mig totalt också, så tro inte att jag har det så lätt heller. Men jag vänjer mig.