8 december 2013
2013-12-08
Kärlek kan vara det bästa och det sämsta som existerar. Det kan vara tydligt och otydligt. Det kan vara både tryggt och oroväckande.
Det är meningen att kärlek ska vara någonting fint. Men ändå kollar man runt omkring sig och ser människor bli svikna om och om igen. Jag ser mig själv många gånger bli sviken/besviken. Ställer vi dagens människor för hårda krav på vår partner? Vad är en bra partner?
Vi alla vill fungera i en relation. Men det är klart att man kan bli upprörd om man känner att det bara är jag som får diska/städa t.ex. så kanske din partner sitter och slappar vid datorn/tv:n hela tiden. Det är vanligt att såna här problem uppkommer i många förhållanden som långsamt börjar förgöra relationen. Det leder till att en dålig stämning bildas hos personerna i relationen som växer sig starkare och starkare. Sen kommer det stunder då problemet löst sig och man intalar sig själv att man överreagerade och att man varit så fånig. Just den stunden känner man sig så kraftull och lycklig igen, i ett team tillsammans med sin partner där ingenting kan/ska få förstöra.
Men nästa gång samma sak händer väcker det starkare känslor hos partnern som tycker sig "lida." Det kan leda till att man bråkar ännu längre än förra gången. Man börjar känna irritation för att man trodde man var tydlig sist och man förstår inte hur då samma sak kunde hända igen. "Värdesätter inte partnern det här förhållandet lika högt som mig"? "är denne inte rädd för att förlora mig"?
Sedan blir man sams ytterligare än gång och försöker tänka på att alla människor faktiskt har dåliga men även bra sidor, ingen är perfekt. Men sen, efter ett tag av positivt tänkande, händer något ytterligare som man reagerar mer på än vad man skulle gjort från allra första början, då menar jag den första dagen som ett oficiellt par, den dagen där det endast finns 100% kärlek och 100% lycka. Man står där blind och kär redo att gå in i "världens bästa förhållande med världens bästa människa."
Slutligen så kan man reagera så starkt att det bildas ett litet hat mot partnern. Stundvis finns det alltså både kärlek men också hat i förhållandet p.g.a. man inte klarar av partners brister/misstag.
Så säg mig då, när fan vet man att det är dags att göra slut om man fortfarande innerst inne älskar varandra? Är vi människor för egoistiska och har lätt för att göra slut p.g.a. vi inte klarar av irritationen och de dåliga stunderna/partnerns brister och misslyckanden? Alltså jag menar, syskon som lever under samma tak har väl i princip samma relation. Att man älskar varandra men bråkar mycket och säger ibland saker som inte är ok att säga och man känner att man aldrig vill prata med varandra igen. Men inte fan gör vi slut med våra "syskon" då inte. Men varför har vi så svårt att acceptera sin partner på samma sätt, där vill istället människor att det alltid ska vara en dans på rosor. Men ingen relation är så. I början av relationen kan det kännas som det och då är det lätt att man tänker tillbaka på det senare i relationen och kommer fram till att man inte har kvar det med sin partner och då vill man leta efter någonting nytt. Men vadfan, går man in i en ny relation KOMMER det att bildas problem, bara att de kommer vara annorlunda.
Det är så himla tråkigt att så många skiljer sig idag tycker jag. Att man inte längre har något hopp kvar om att man ska hitta sin själsfrände man spenderar sitt liv med. Där man tar hand om varandra och klarar sig igenom bra och dåliga stunder. Nej nu håller vi istället på och byter bort vår självfrände och har olika vid olika tidpunkter i livet. Men en mamma och en syster är alltid en mamma/syster oavsätt vad som händer?